Lidboholm genom åren

Genom grönskimrande fönsterrutor är utsikten från gården hönförande över sjö och skogar, åkrar och ängsmarker. Byggnaden uppfördes i början av 1800-talet, men vilar på äldre grund. Det förflutna bildar en osynlig, men starkt förnimbar ram runt gården. Dunkla sägner har vävts kring godset, sägner om grymhet och förtryck i bjärt kontrast till dagens fredliga och välskötta egendom.

Medeltiden

Lidboholm är en gård med lång historia som sträcker sig tillbaka till medeltiden, med flertalet adelssläkter i ägarlängderna. Dokumentation kring gårdens stormän och godskoncentrationer finns sedan 1300-talets slut. I ett skiftesbrev från 1429 finns värdefull dokumentation som visar på att det vid sidan av en huvudgård funnits en hel frälseägd by vid namn Lidhult, bestående av sex gårdar. Det är oklart var dessa gårdar exakt ha legat men huvudgården var troligen inte belägen på udden som den är idag. Den tros istället ha legat ca 200 meter inåt land längs nuvarande väg.

Det som styrker och talar för att det har funnits en betydelsefull medeltida sätesgård här är den befästning som med största sannolikhet har funnits på husholmen 100 meter söder om nuvarande gård. Byggnadsgrunder och vallar tyder på att ett större hus eller borg funnits där. Det starkaste beviset för befästningen är de 30-tal bropålar som fortfarande finns kvar mellan ön och fastlandet, som numera bara visar sig vid extremt lågvatten, senast 1964. För några år sedan lät vi delar av en påle dateras och det bekräftades att det rör sig om en bro från mitten av 1400-talet. I många fall hade befästningsanläggningar i anslutning till sätesgårdar rollen som tillfälliga tillflyktsfästen och inte som permanent bostad. Dock är det något förbryllande i detta fallet med tanke på den storslagna broanläggningen, som vittnar om en annan användning än bara tillfällig försvarsanläggning.

Peder Rynning

Det finns dock en version av vad borgen har använts till som möjligen inte håller lika hög sanningsgrad men likväl är en välgjord historia. Det är sägnen om Peder Rynning som sägs ha huserat på gården under mitten av 1400-talet. Han må ha haft gården som sin egendom då han var gift med Sigrid som 1429 ärvde Lidhultsgårdarna, men hans intresse för Lidhult är oklart. Dock berättar sägnen att han var en grym riddare som plågade folket och ständigt var på jakt efter nya kvinnor. Blev han emotsagd riskerade man hängning på Galgön.  Folket gjorde tillslut uppror mot honom men genom ett förbund med djävulen klarade han sig den gången, men för att sedemera tillslut bli bortförd till helvetet. Sägnen berättar att han på Galgön norr om gården hade sin avrättningsplats. Detta står dock i motsägelse till verklighetens avrättningsplatser som man ofta förlade i närheten av allfarvägen för allmän beskådan.

1600-tal

1632, samma år som Gustaf II Adolf försvann i dimman vid Lützen skapades säteriet Lidboholm av Per Eriksson Sparre. I samband med att sätesgården Lidhult återuppstår börjar en ny era med ett nytt namn som då blir Lidboholm. Samtliga tidigare arrendegårdar tömdes och säteriet drevs därefter som en enda stor brukningsenhet med herrgårdsdrift. Längden över 1628 års boskapsskatt redovisar: 35 oxar, 56 kor, 74 får, 33 getter, 8 hästar och ett utsäde som motsvarar nära 35 tunnland. Istället för centrum kring de gamla gårdarna i Lidhults by tog en huvudgårdsbebyggelse form, antagligen på samma plats som idag.


Runt säteriet anlades säteritorp som enligt en skifteshandling från 1712 var 8 st, varav flera än idag finns mer eller mindre bevarade. Deras namn var: Hamburg, Kassaboda, Perstorp, Stenstorp, Nybygget eller Jonstorp, Hemmingshem, Lövås, Kvarntorpet. Befolkningen på torpen vid denna tid uppgick till nära 40 personer och godsägarens familj, släktingar och tjänstefolk på huvudgården uppgick till drygt 30.

Per Sparre bodde dock troligen på andra sätesgårdar och avled redan 1647. Men han hade hunnit bidra till utsmyckningen av Sjösås gamla kyrkas predikstol och hans vapenbild finns smyckad på predikstolen. Därefter följer återigen en rad olika ägarförhållanden av personer inom släkterna Banér, Hägerstierna, Gavelius och Örnecrantz fram till år 1697, då nästa betydelsefulla ägare av Lidboholm blev släkten Cederschiöld. De kom att residera där i drygt 100 år och blev väl förankrade i bygden. Vid denna tid är det klart att en huvudbyggnad fanns på nuvarande plats men dock är det inget som omtalas i skifteshandlingarna.

Från Cederschöld till Nilsson

Mellan 1697 och 1809 ägdes Lidboholm på ett eller annat sätt av den Cederschöldska ätten. Under de sista åren av den Cederschiöldska ägan så kom Johan Reinhold Angerstein in som hälftenägare. Han drev även Kosta glasbruk. Han är betydelsefull för gårdens historia då det var han som lät uppföra den nuvarande huvudbyggnaden 1801. Efter ytterligare flera ägarbyten såldes sedan ett nergånget gods till lanthandlaren Karl Gustaf Nilson och hans fru Wilhelmina för 80 000 kr. ”K Gust” var en driftig man och han och hans maka slet hårt för att rusta upp gården och utveckla sågverket i Kvarnagården. De flyttade till gården 1901, men inte förrän 1914 började den stora upprustningen. I samband med detta installerades vatten och centralvärme i huvudbyggnaden. Värmeelementen var av gjutjärn men endast rum som man bodde i hade värmeledning.

Nästa modernisering kom 1917 då K Gust lät skaffa en generator till en av vattenturbinerna i kvarnen i Kvarnagården och därefter drogs en elledning genom skogen. Det glaserade tegeltaket var en god investering, det lades 1914 och än idag nästan 110 senare ser det nytt ut. Eftersom de hade kvar lanthandeln i Ramkvilla byggdes 1901 en privat telefonledning mellan Ramkvilla och Lidboholm, något som var ovanligt på landet på den tiden.

Driften

Jordbruket på Lidboholm har sedan 1930-talet varit utarrenderat. Sedan 1976 har Lennart Johansson med familj varit arrendator och sedan 2009 har även hans son Gustav varit delägare i företaget. Historiskt har driften varit för en mjölkkorsbesättning men sedan 2010 har det varit nötdjursdrift istället. Idag är det en modern anläggning med senaste tekniken och lösdrift för ca 160 djur. Detta sedan en omfattande renovering gjordes under 2017 då befintliga byggnader ritades om invändigt och inreddes för lösdrift.

Skogsbruket har varit aktivt sedan 1900-talets början då det bidrog till att försörja sågverket med råvara. I enlighet med de då rådande rekommendationerna planterades under 1960-talet många områden som tidigare varit öppna marker igen med gran.