20 år sedan stormen Gudrun

Det här var tänkt att bli ett kortare inlägg om stormen Gudrun, om hur den förändrade vårt landskap, om volymerna som föll och hur vi idag fortfarande påverkas av den värsta naturkatastrofen i modern tid i Sverige.
Men ur de gamla bilderna kom en annan historia att överskugga allt annat. Den om vår pappa, bror och farbror Torsten och hans gran. Förmodligen fanns det inte en bonde, skogsägare eller för den delen människa som han träffade som inte fick höra talas om ”Smålands största gran”. Det jämfördes…diskuterades ålder och bonitet, omkrets och diametrar och skolklasser forslades dit för att beskåda denna jätte som mätte 42m på höjden och hade en omkrets på 3,5m. Vad jag vet blev han aldrig överbevisad i sin tes om att han hade den största granen i Småland. Pappa var såklart stolt över oss barn men på god andraplats eller möjligen delad första kom stoltheten över denna gran.
Jag var inte på Lidboholm under stormnatten den 8 januari 2005 och jag vet inte vad som gick genom hans kropp och själ morgonen efter när han blickade ut från gården mot området där den stod och bara såg tomhet. Men jag var med när vi till slut tog oss ut till granen där den låg nedslagen och sorgsen vid platsen där den stått i möjligen 150 år.
Det var hjärtskärande och svårt att se honom stå där och förbanna dess öde och det har blivit ett väldigt starkt minne att återkomma till.
Granen transporterades så småningom med stor möda ut och sågades upp till enorma plank och ny skog planterades. En minnesplakett restes med småländsk blygsamhet i dess ära.
Minnet av granen och dess virke lever dock vidare, både Elin och jag har gift oss ståendes på tiljorna och otaliga stunder med våra nära och kära har tillbringats på dess plank. Den finns i vår vardag i form av bord, bryggor mm och vi för historien om granen och Torsten vidare närhelst någon frågar om dessa enorma stycken av trä. Han, min pappa fick inte se den nya skogen eller sina barnbarn växa upp men jag tror han ser på oss alla med stolthet någonstans ifrån.
 
/Erik Varde