En tidsresa
Följ Elsas och Johans resa genom Lidboholms historia – en AI-genererad serie i dokumentär stil.
Om serien
Ren och Klar skall Nutid föra Forntids röst – till framtids Öra. Så står det målat över entrén till Lidboholms stora hus, med årtalet 1898. ”Lidboholm: En tidsresa” är i sin linda – en AI-genererad serie i dokumentär stil som ger en bild av gårdens liv genom olika tidsepoker, med Elsa och Johan som återkommande följeslagare. Tanken är att serien ska följa gårdens historia och samtidigt visa hur livet här kan ha sett ut, från idag och bakåt genom seklerna.
Bakom projektet står jag, Erik Varde, som arbetat med dokumentärfilm, redigering och foto i flera år. Genom research i arkiv och bland gamla bilder och dokument söker jag fram berättelser som med tiden ska bli fler avsnitt i serien.
Bakom kulisserna
Idén föddes ur en känsla jag burit med mig länge – drömmen om att kunna skildra gårdens historia i filmformat. Lidboholm har en historia som sträcker sig århundraden tillbaka, med berättelser om människorna som levt och arbetat här, men fram till nu har den drömmen känts som en omöjlighet. Att rekonstruera svunna epoker med skådespelare, kostym och kulisser i den skalan har helt enkelt legat utanför vad som varit praktiskt och ekonomiskt möjligt för en enskild person att genomföra.
Inspirationen till formatet kommer bland annat från ”Chloe vs History”. Med den nya generationens AI-verktyg för bild och video såg jag plötsligt en möjlighet att göra samma sak med Lidboholms historia: att väcka gårdens tidigare invånare till liv, era för era, utan att behöva de resurser en traditionell historisk produktion hade krävt.
Vi är fullt medvetna om att AI som teknik har sina nackdelar, och den kritik som finns – kring allt från energianvändning till större frågor om vart utvecklingen är på väg – tar vi på allvar. Det är en känsla med dubbla sidor: fascination över möjligheterna, oro för konsekvenserna. Men i det här fallet har vi landat i att det är ett av de mer harmlösa sätten att använda tekniken – för att bevara och sprida lokal historia på ett nytt, tillgängligt sätt.
Miljöerna är skapade utifrån gamla fotografier av gården – med Nano Banana Pro, tillsammans med gamla planritningar och liknande historiska miljöer, har vi försökt återskapa en trovärdig bild av hur miljöerna en gång kan ha sett ut.
Elsa och Johan – karaktärerna
Elsa och Johan – har de funnits på riktigt? Ja och nej. Deras utseende är löst baserat på foton på drängar och pigor som arbetat på gården, likaså deras klädsel. Namnen kommer från äldre bouppteckningar och berättelser, men deras specifika sammansättning är påhittad.
Elsa Persdotter är gårdens unga piga, 22 år, blyg till sin natur med lockigt rödbrunt hår och fräknar. Johan Månsson är dräng i 30–40-årsåldern, glad men lite klumpig. Tillsammans är de tänkta att återkomma genom hela serien Lidboholm: En tidsresa, oavsett vilken tidsepok som skildras – som seriens fasta ankare i en annars föränderlig historisk resa.
Rent tekniskt har varje karaktär tagits fram genom Nano Banana Pro för bildgenerering och redigering, med fasta referensbilder som alltid pekas ut som primär ansiktsreferens i både bild- och videoprompter – detta för att hålla ansiktsdragen konsekventa genom klipp efter klipp i videogenereringen. Arbetet sker i isolerade, enskilda ändringar per redigering snarare än flera samtidigt, för bättre kontroll över resultatet.
Nedan ser du karaktärsreferenserna som används för att hålla utseendet konsekvent genom serien:
Regi
Att regissera Elsa och Johan är på många sätt som att regissera vilken skådespelare som helst – bara att skådespelaren ibland tolkar manuset lite väl bokstavligt. AI:n kan vara förvånansvärt lyhörd: en liten nyansskillnad i prompten, som ”nervöst leende” istället för bara ”leende”, kan ge en helt annan känsla i bilden. Men samma lyhördhet gör den också känslig för otydlighet. Är regin det minsta motsägelsefull – ber jag om att Elsa ska se blyg ut men samtidigt möta kameran rakt och självsäkert – kan resultatet bli något jag alls inte hade tänkt mig, en tolkning som tekniskt sett följer orden men missar känslan jag var ute efter.
Det kan vara otroligt frustrerande när det inte blir som man tänkt sig, gång på gång, trots att man var säker på att just den här formuleringen skulle sitta. Men samma osäkerhet rymmer också sin motsats: ibland gör Elsa eller Johan plötsligt något jag aldrig bett om, och det visar sig vara bättre än det jag hade i huvudet – en blick, en rörelse, ett uttryck som känns mer sant än vad jag själv hade kunnat instruera fram. Den blandningen av frustration och tillfredsställelse har blivit en del av arbetet i sig.
Det har blivit en process av ständig omkalibrering: skriva, generera, granska, skriva om. Ibland är det en enda otydlig formulering som gör att Johan ler på fel sätt eller att Elsas blick hamnar åt fel håll. Att lära sig regissera i det här formatet handlar lika mycket om att bli tydligare i sitt eget språk som om att lära känna verktygets nycker – och just den dialogen, mellan vad jag vill säga och vad AI:n faktiskt hör, har blivit en av de mest oväntat kreativa delarna av arbetet.
Det blir oftast inte rätt första gången. Ett exempel: Elsa skulle säga sin replik och sedan vända huvudet åt höger – istället vände hon åt vänster och gick mot dörren, troligen för att vi råkat nämna just dörren i prompten. Ett annat: i en av slutbilderna skulle texten ligga still över den döda hönan, men eftersom vi glömt skriva att hönan faktiskt skulle hänga helt stilla började den istället röra på huvudet. Små detaljer som dessa är en påminnelse om hur precist man måste tänka när man regisserar i AI – och hur lätt det är att glömma något som känns självklart för en själv, men inte alls är det för verktyget.
Har du egna bilder eller tips på berättelser från gården som borde lyftas fram? Hör gärna av dig till erik@lidboholm.se
